Replik: Producenterna ska finansiera en effektiv insamling – inte stå för hushållens felsortering

Regeringen har beslutat att hushållens förpackningar ska samlas in fastighetsnära, på populära platser samt på särskilda platser för skrymmande förpackningar. Insamlingen finansieras av producenterna.

Vi välkomnar regeringens besked om skärpta krav på sortering. Fastighetsnära insamling kommer att öka mängden utsorterade förpackningar och är grunden för ett fungerande system som leder till ökad cirkularitet och lägre klimatpåverkan från förpackningar. I takt med att kvotplikter med krav på innehåll av återvunnen råvara införs och designkraven på förpackningar skärps ökar de ekonomiska incitamenten för både sortering och insamling, vilket också gynnar den cirkulära plastekonomin. I samband med det behöver kommunerna investera i eftersortering av förpackningar för att undvika kostnaden för utsläppsrätter.  Att kräva att producenterna även ska betala för hushållens felsorterade avfall är att lasta en aktör utan rådighet med ansvaret.

EU:s avfallsdirektiv slår fast att producenter ska finansiera en effektiv insamling – inte åtgärda brister som uppstår när invånarna inte följer sorteringskraven. Producentansvaret omfattar endast de förpackningar som hushållen har sorterat korrekt och lämnat till det avsedda insamlingssystemet, inte de som sorterats fel och därför kräver eftersortering. Samma ordning föreslår Klimat- och Näringslivsdepartementets i sin promemoria om ny avfallslagstiftning.

Detta är ett rimligt ställningstagande. Producenterna betalar redan idag cirka tre miljarder kronor årligen till kommunerna för insamling av förpackningar. Med en fullt utbyggd fastighetsnära insamling kommer kostnaderna att öka ytterligare.

Om hushållen inte fullgör sitt ansvar genom att källsortera, är det rimligt att kostnaderna för felsortering tas ut via avfallstaxan där felet uppstår – inte genom höjda priser på förpackade varor för alla konsumenter.

Restavfallet är, och ska fortsätta vara, ett kommunalt ansvar enligt det svenska avfallsmonopolet. Den lagstiftade avfallshierarkin prioriterar tydligt återvinning framför förbränning. Näringslivets Producentansvar tar därför gärna emot eftersorterade förpackningar och ser till att de återvinns i så hög utsträckning som möjligt, även om kvaliteten på dessa är sämre än de som källsorterats korrekt. Volymerna behöver därför hållas så låga som möjligt.

Att förändra kommuninvånarnas sorteringsbeteende är en långsiktig uppgift som ligger på kommunerna – här saknar producenterna rådighet. Och det bör påpekas att det enligt avfallsförordningen är lika förbjudet att slänga förpackningar i restavfallet som uttjänt textil. Kommunerna har flera verktyg för att förändra. Förpackningsförordningen innebär ett informationsansvar som finansieras av producenterna med cirka 50 miljoner kronor årligen. Är det dags för en nationell informationskampanj riktad till hushållen? Kommunerna kan också göra stickprovskontroller för att säkerställa att förpackningar sorteras korrekt.

När förpackningar slängs i restavfallet lämnar de producentansvaret och blir kommunalt avfall. Kommunerna har genom sin branschorganisation Avfall Sverige drivit frågan om att få ta det sammanhållna ansvaret – nu måste de också axla det.

Vi deltar gärna i en konstruktiv dialog om hur vi tillsammans kan öka återvinningen. Men alla aktörer måste bära sitt ansvar fullt ut, inte bara när det är bekvämt eller lönsamt.

Henrik Nilsson chef för affärsutveckling och samhällskontakter på Näringslivets Producentansvar
Henrik Oxfall, ansvarig för plastfrågor på IKEM
Mattias Philipsson, vd på Svensk Plaståtervinning

---

Replik, 5 maj: Replik: ”Restavfall är ett kommunalt ansvar” – Aktuell Hållbarhet

Debattartikel, 28 april: ”Inför en ersättning för eftersorterat avfall” – Aktuell Hållbarhet