I en debattartikel i Göteborgsposten 28 oktober framför Anders G Johansson, Fastighetsägarna, en önskan att Naturvårdsverket ska korrigera ersättningsnivåerna för förpackningsinsamlingen, så att kommuner och fastighetsägare inte ska behöva ta kostnader för införande av fastighetsnära insamling.
Det stämmer att det är företag med producentansvar som ska finansiera insamlingen av de förpackningar som de sätter på marknaden, det är en del av producentansvaret och i sig inget nytt. Det som är nytt är att det numera är kommunernas ansvar att samla in förpackningar från hushåll och samlokaliserade verksamheter och att det ska ske fastighetsnära hos alla Sveriges hushåll senast 2027.
Effektivitet och ambitionsnivå
Finansieringen av den kommunala insamlingen regleras av den ersättningsmodell som tagits fram av producenterna tillsammans med kommunernas branschorganisation Avfall Sverige. Ersättningsmodellen fastställer ersättningen från producenter till kommuner, och på sikt kommer insamlingsreformen i huvudsak att vara kostnadsneutral för kommunerna, precis som Johansson menar att den ska vara. Kostnaderna för hushållen, eller fastighetsägarna, beror dock i första hand på kommunens effektivitet och ambitionsnivå för insamlingen. De kostnader kommunerna inte har täckning för har de rätt att ta ut på avfallstaxan.
Johansson menar att ersättningen till kommunerna är otillräcklig. Det finns dock kommuner där ersättningen täcker uppkomna kostnader. Enligt Villaägarna har drygt 60 kommuner sänkt avfallstaxan och ytterligare 40 kommuner har lämnat den oförändrad efter att ha tagit över insamlingsansvaret från producenterna. Kommunerna har nu ett sammanhållet avfallsansvar, vilket borde leda till samordningsvinster och en mer kostnadseffektiv insamling.
Det är enkelt att hävda att den överenskomna ersättningsmodellen inte täcker behoven, men viktigt att vara medveten om vad den avser och hur den är tänkt att fungera. Av Naturvårdsverkets ersättningsföreskrift framgår det att kommunerna får ersättning för kostnader relaterade till förpackningsinsamlingen, inklusive anskaffning av fordon och kärl. Kostnader för anpassning av byggnader och infrastruktur ingår däremot inte, det åligger fastighetsägare att ordna och bekosta lämpliga utrymmen.
Det måste finnas gränser för producentansvaret och det borde ligga i allas intressen – fastighetsägares, producenters, kommuners, hyresgästers och konsumenters – att kraven på insamlingssystemets omfattning är rimliga i relation till miljönyttan och att genomförandet blir kostnadseffektivt. Här behöver kommuner och andra inblandade samverka, samordna och lära av varandra för att säkerställa ekonomiskt och miljömässigt hållbara lösningar framåt.
Henrik Nilsson, chef för Affärsutveckling & Samhällskontakter, Näringslivets Producentansvar