Det finns en skärpt ambition i såväl nationell lagstiftning som den kommande EU-lagstiftningen PPWR (Packaging and Packaging Waste Regulation) som, om den implementeras enligt förslaget, kommer att bidra till betydligt bättre förutsättningar att nå materialåtervinningsmålen. Bland annat ska alla förpackningar inom ett antal år antingen vara återanvändbara eller gå att materialåtervinna, för att vara tillåtna på marknaden.
– Vi ser att många producenter nu agerar för att kunna möta kommande krav, vilket är väldigt positivt. Utveckling och skärpt lagstiftning borde bädda för stora kliv närmare materialåtervinningsmålen, men vi ser också ett antal utmaningar till följd av regleringarna som vi vill lyfta, säger Henrik Nilsson, chef Affärsutveckling och Samhällskontakter på Näringslivets Producentansvar.
Som producentansvarsorganisation är den främsta prioriteten för Näringslivets Producentansvar att verka för att materialåtervinningen av förpackningar ska öka, och att driva på utvecklingen mot mer högkvalitativ återvinning och cirkulära materialflöden. Vårt ansvar är att se till att våra producenters förpackningar samlas in, behandlas och återvinns, och producentens ansvar är att uppfylla kraven i lagstiftningen. Vi erbjuder stöd till producenter i allt som rör producentansvaret, exempelvis omvärldsbevakning av kommande lagstiftning, teknikutveckling kopplat till återvinningsprocesser och material, designmanualer och rådgivning i frågor som rör förpackningsutveckling.
Tre förpackningstrender
Sverige har ännu inte nått materialåtervinningsmålen för pappers- och plastförpackningar och ny lagstiftning ställer högre krav. De senaste månadernas utveckling visar på en trend i förflyttning från plast- och metallförpackningar till förpackningar i kompositmaterial samt mot mer bionedbrytbara plastmaterial – förändringar som inte alltid går i linje med lagkraven.
1. Från plast till kompositmaterial
Vi ser allt fler skiften där producenter går från förpackningar i plast till förpackningar som innehåller flera olika materialslag. Det är positivt ur aspekten att det minskar mängden plast, något som lagstiftningen ställer krav på. Däremot är kompositförpackningar svårare att materialåtervinna än förpackningar i monomaterial. De väger dessutom ofta mer, vilket går emot kravet på minskade förpackningsmängder.
– Förutom att materialåtervinningen är komplex, är också kapaciteten för sådan återvinning begränsad. Ungefär hälften av den vätskekartong som samlas in idag energiutvinns. Över tid kommer detta sannolikt att förändras, till exempel genom förbättrade förutsättningar för investeringar i ytterligare kapacitet, säger Henrik Nilsson.
2. Från konventionell plast till bionedbrytbar och komposterbar plast
Vi ser också en rörelse mot fler plastförpackningar som är bionedbrytbara och/eller komposterbara. De presenteras ofta som hållbara och miljövänliga alternativ, vilket kan stämma om förpackningarna samlas in i separata flöden för att hanteras på rätt sätt.
Möjlighet till separat återvinning saknas
Produkter som är certifierade som biologiskt nedbrytbara eller komposterbara, är ofta utformade för att behandlas i industriella biologiska processer respektive industriella komposter. Idag saknas insamlingssystem och behandling för att hantera bionedbrytbara och komposterbara konsumentförpackningar av plast i industriell skala i Sverige. Den här typen av förpackningar kan därför inte materialåtervinnas.
– Bionedbrytbar eller komposterbar plast är utformad för att brytas ner, vilket går emot ambitionen om cirkulära flöden. Det är heller inte tillåtet för hushåll att kompostera förpackningar, de ska källsorteras och lämnas till kommunens insamlingssystem, säger Einar Ahlström, materialspecialist på Näringslivets Producentansvar.
I likhet med andra förpackningar som sätts på den svenska marknaden, ska producenter redovisa och rapportera även dessa förpackningar, och betala förpackningsavgift för dem. Bionedbrytbara och komposterbara förpackningar går till förbränning, vilket innebär att de cirkulära flödena uteblir och materialåtervinningsgraden påverkas negativt.
– Ur materialåtervinningssynpunkt är det idag därför bättre att använda sig av en återvunnen eller nyproducerad plastråvara som går att materialåtervinna och som bidrar till en högre materialåtervinningsgrad för plastförpackningar, säger Einar Ahlström.
Producenten behöver ta ansvar för förpackningens hela livslängd
Bionedbrytbara eller komposterbara plastförpackningar kan i marknadsföring framstå som en lösning på nedskräpningsproblematiken och ett mer miljövänligt val än konventionell plast, men ur ett hållbarhetsperspektiv har de generellt sett en större miljöpåverkan än en förpackning som kan materialåtervinnas cirkulärt.
Konsumenters önskemål och krav utgör en stark påverkansfaktor när producenterna ser över materialvalen. De blir mer medvetna och vill kunna göra hållbara och miljömedvetna val när de köper förpackade produkter, men har de rätt förkunskaper och förutsättningar för att avgöra det?
Vid val av förpackningslösning är det viktigt att producenten tar hänsyn till förpackningens hela livslängd och tar ansvar för att den kan materialåtervinnas när den har tjänat sitt syfte.
3. Från metall till kompositmaterial
– Förpackningsförordningen syftar till minskad resursförbrukning och ökad materialåtervinning av förpackningar. Dessvärre ser vi att kravet på fastighetsnära insamling för samtliga materialslag, kommer att leda till orimligt höga insamlingskostnader för metallförpackningar, eftersom insamlingsvolymerna är små, säger Henrik Nilsson.
Kraftigt ökade kostnader riskerar att leda till att producenter av kostnadsskäl övergår från cirkulära och fullt återvinningsbara förpackningar av metall till mindre, eller ej, materialåtervinningsbara kompositförpackningar, som till exempel vätskekartong. Det är en utveckling som riskerar att slå ut metall som förpackningsmaterial helt och hållet.
Lagstiftningen syftar till att Sverige ska nå återvinningsmålen, men ovanstående trender riskerar att leda till en utveckling där vi kommer längre ifrån dem.